Trygg betalning
Fri frakt på order över 1500 kr för medlemmar!

Tips för användning av ekolod vid vinterfiske

För några år sedan provade jag första gången att pimpla med ekolod. Efter det har ekolodet alltid varit med och min pimpelstil har nästan ställts på huvudet. Ekolodet är till verkligt stor nytta vid fiske och när man vill observera fiskarnas beteende. Och kanske fångstmängderna har ökat just på grund av ekolodet. Ekolodet ger mycket extraspänning och hjärtklappning i fisket, eftersom man på skärmen i realtid ser vad som händer under vattenytan. Här nedan berättar jag om mina observationer under åren och ger några tips för fiske med ekolod. Tipsen passar bäst för abborrpimpel med balanspirk, men med lite modifikation säkert också för annat pimpelfiske och på sommaren för fiske från båt och vertikaljiggning.


Ekolod kan användas när djupet är minst 2-3 meter. Det är bra om ekolodet har dubbelfrekvensgivare; den lägre frekvensen lodar ett större område medan den högre frekvensen lodar ett mindre område, men skarpare. Själv använder jag alltid lägre frekvens för att se fiskar på längre avstånd. Det hjälper också när en fisk längre bort snabbt börjar närma sig. Pimplar man med högre frekvens i mellanvattnet kan det hända att fisken inte syns förrän den huggit. På många ekolod kan man ha en bild i realtid i högra kanten av skärmen, ett s.k. skvallerfönster, låt det vara på. Fiskar som närmar sig syns först där och du kan förbereda dig på hugg.

Ekolodets inställningar

Jag tycker att ekolodets viktigaste inställning är känsligheten. Den kan ställas in på 0-100% och det enda sättet att lära sig vilken känslighet som lönar sig att ha i olika situationer är egentligen att prova. En tumregel är i alla fall att ju grundare vattnet är desto mindre ska känsligheten vara. I djupare vatten kan känsligheten ökas och med balanspirk är en bra känslighet beroende på djupet 50-75%. Olika ekolodsmodeller kan kräva lite olika inställningar.

Fisketeknik vid pimpling med ekolod

Så till själva fiskandet. När du börjar fiska, sänk inte genast betet till botten, eftersom många fiskar kan bli rädda för ett bete som närmar sig alltför snabbt och då sticker de iväg eller blir misstänksamma mot betet. Sänk pirken lugnt neråt och följ samtidigt med botten. Om du ser botten "leva", det vill säga en jämn botten börjar flimra, kan det vara en fisk som tänker komma emot. Sänk då betet ännu långsammare. Om en fisk skiljer sig från botten och du ser den simma mot betet är det bäst att stanna upp helt. Du kan också lyfta balanspirken långsamt uppåt med små darrningar. Fisken träffar betet bättre om betets rörelse inte är för stor och du kan också göra ett ordentligt mothugg. Ibland simmar fisken ända till pirken men kommer på andra tankar och låter bli den. Fisken kan stanna under betet eller vända tillbaka mot botten. Situationen kan ännu räddas och man kan försöka locka fisken genom att sänka betet efter den och till exempel ha det att vibrera precis ovanför eller bredvid fisken. Utan ekolod märker man inte sådana situationer och kan inte utnyttja dem.

En balanspirk som sänkte sig ner uppifrån lockade ett gäng abborrar att stiga flera meter emot den.

Fiskar kan lägga märke till ett bete som närmar sig ovanifrån på flera meters avstånd och ju närmare fisken betet, till exempel en balanspirk, kommer desto bättre ser fisken det. Själv tänker jag som så att ju längre avståndet är mellan balanspirken och fisken, desto trovärdigare ser pirken ut i rovfiskens ögon. Sänker du betet närmare fisken minskar trovärdigheten. Ofta kommer de bästa och hårdaste huggen när fisken stiger från botten med hög hastighet mot pirken som sakta sänker sig i mellanvattnet. Då är betets trovärdighet ännu i topp. Den bästa och huggsäkraste situationen är alltså när du lyckas locka fisken att stiga upp i mellanvattnet. Det kräver tålamod och målmedvetenhet. Om ekolodet inte ger tecken på fisk kan tålamodet svika och man får lust att sänka betet till botten. Ibland kan den rörelsen förstöra fisket. Fiskarna har sett betet för bra och konstaterat att det inte är någon riktig fisk. Som sista utväg kan man prova en annan pirk eller så får man göra ett nytt hål några meter bort. Men som vi vet är fiskar oberäkneliga och när allt kommer omkring kan ingen säga med säkerhet vad som får fisken att hugga. Fisken hugger inte alltid på grund av hunger utan orsaken kan också vara en retning som pirkens rörelse eller färg får till stånd.

En balanspirk som står stilla i mellanvattnet kan locka fiskar också på längre avstånd. På bilden närmar sig en intresserad firre från konens kant.

Det finns inget rätt och fel när det gäller fiskesätt och ibland måste man helt enkelt snoka upp fisken ända nere vid botten. Om ingen stiger upp från botten till mellanvattnet, sänk ner balanspirken till botten och studsa upp och ner några gånger. Efter det kan du prova lyft till olika djup. Ibland kan ett snabbt lyft till exempel till tre meter ovanför botten fungera bra. Ibland räcker det med ett långsamt lyft på en eller ett par meter. Det finns inte heller bara ett rätt sätt att ha balanspirken att simma. Ibland blir fiskarna intresserade av lugna rörelser, ibland häftigare.

Tipsen här ovan har för mig fungerat bra vid fiske av stora abborrar. Gäddan däremot beter sig annorlunda än abborren och jag har märkt att den hugger lika bra i mellanvattnet och vid botten. Betets trovärdighet lider inte heller på samma sätt som vid abborrfiske och samma balanspirk kan användas längre. Som kökspsykolog skulle jag säga att abborren är en mer eftertänksam och observant jägare medan gäddan tar besluten häftigt på känsla. Gösen är vid pimpling ofta långsam, lugn och målmedveten. Om du får gösen att stiga från botten simmar den vanligen till balanspirken utan hast och hugger. Du behöver bara vänta. Stora rovfiskar jagar också i mellanvattnet. Ovanför betet kan ett tjockt enskilt sträck visa sig eller så simmar ett fiskstim in i mellanvattnet, följt av en stor rovfisk. Då lönar det sig att snabbt lyfta pirken ovanför rovfisken. Ett hugg är sannolikt.

Justering av känsligheten underlättar bedömningen av fiskarnas storlek. Ställ in känsligheten så att ditt bete syns som en tunn linje.

Du kan ställa in känsligheten så att du sänker ner betet på mellandjup och ställer in känsligheten så att betet syns på skärmen som en tunn linje. Med för hög känslighet avbildas både betet och fiskarna med samma färg för skarpt eko (på många ekolod betyder gul det skarpaste ekot), vilket gör det svårt att se storleken på fiskarna. En alltför hög känslighet visar också de minsta fiskarna, till och med dem som är mindre än pirken, vilket kanske inte behövs. Det lönar sig att justera känsligheten varje gång du byter djup eller betesstorlek. Då uppfattar du fiskarnas storlek bättre. Kom också ihåg att det lodade området är stort, så ibland simmar fisken vid kanten av eller utanför konen. Den syns då först som ett tunt streck och byter färg först när den närmar sig. Ta alltså varje fisk på allvar och ha bra koll på spöet. En fisk som snabbt simmar uppåt från botten avbildas vanligen på ekolodets skärm som ett tunt svart streck, även om det är en abborre på ett kilo. Tro mig, jag har upplevt det :)

Djupet kan gärna ställas in manuellt, det vill säga om du pimplar på till exempel sju meters djup, ställ in djupet på 10 meter. Det går också att fiska med automatdjup, men ibland kan ett tätt fiskstim lura ekolodet att tro att det är botten och djupet börjar studsa mellan stimmet och den verkliga botten. När djupet är inställt manuellt slipper du det problemet.
Bildtext (höger): Det lönar sig att ställa in djupet manuellt, för ibland kan automatdjupet tro att ett tätt fiskstim är botten och skärmbilden börjar studsa mellan två djupinställningar. Med manuell inställning kan du också utnyttja hela skärmen optimalt.

Ekolodet hjälper dig känna igen olika bottnar. Ekolodet ritar ekot från hårdare och mjukare material med olika färger och därför går det till exempel att skilja ett hårt ler- eller sandbotten från ett mjukt gyttjebotten. Om du letar efter gös som trivs på hårt lerbotten ser du redan när du sänker ner givaren i vattnet om omständigheterna är lämpliga för gös.

Ekolodets fördelar

Ekolodet är till stor nytta när man vill veta vilka färger, storlekar och former på betet samt vilka pimplingsstilar som passar i olika situationer. Många anser att hålet är tomt om inte fiskarna reagerar inom några minuter. Tidigare bytte jag också plats snabbt, men nu trivs jag längre vid samma hål. Om den första balansaren inte får gensvar provar jag olika färger och storlekar. Ibland har fiskarna "vaknat" först vid till exempel den femte balansaren. När rätt färg hittas kan huggandet komma igång direkt. Med ekolodets hjälp kan fiskaren vara förberedd på hugget, vilket är bra eftersom mothugget är viktigt för att kroka fisken. Ekolodet underlättar hittandet av fisk och fiskeställen. Man får hjälp i att kartlägga bottenformerna eftersom djupet syns direkt när man sänker givaren i vattnet.

Visst kan man fiska utan ekolod, men ekolodet gör att man får mer ut av fisket. Med det ser man fiskarnas nycker exempelvis när de förkastar betet, vilket jag många gånger fått bevittna på skärmen. Bland det mest spännande är de sekunder då fisken simmar mot betet och ingen vet om den kommer att hugga. Fisken kan förstås simma direkt till betet och hugga, men ibland gör fiskaren en liten olämplig rörelse som påverkar fiskens lust att hugga och fisken sticker tillbaks till botten. Med ekolodet upptäcker man sina egna felaktiga rörelser och kan handla annorlunda med nästa fisk.

När du tänker skaffa ett ekolod, jämför olika modellers tekniska egenskaper, till exempel frekvenser och skärmupplösning, så att du hittar den apparat som bäst passar dina behov. Isgivare är enkla att använda; de är alltid i rätt ställning i förhållande till botten. Man kan också använda en vanlig givare, men då behövs en ställning eller ett stöd för att hålla givaren i rätt position i vattnet.

Spända linor och fantastiska fångster åt alla läsare!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Missa inte exklusiva erbjudanden, rabattkoder och guider!