Gös trolling – tips och trix
Trolling av gös är en avkopplande sysselsättning. Den bästa säsongen infaller under semestern då det är under juli-augusti som gösen verkligen nappar. Man kommer igång med gösfiske med mycket enkla redskap. Även en nybörjare kan få smak för fiske av gösen om bara grundkunskaperna finns.
Trollingen börjar i slutet av maj.
Trollingsäsongen för gös inleds i slutet av maj då gösen börjar söka sig till fortplantningsplatserna. Ett typiskt lekområde är inhägnat av vattenvegetation, har hård och stenig botten och ligger ofta på 1-3 meters djup. Hanarna kommer först till fortplantningsområdet. Leken inleds i allmänhet då vattnet värmts upp till cirka 12 grader. Den ljusare årstiden och det varmare vattnet aktiverar fortplantningsinstinkten. Om försommaren är kylig däremot kan leken förskjutas med en eller ett par veckor.
Man har kunnat konstatera att gösen är trogen sina lekplatser. Den återkommer år efter år till samma områden. I stora vattendrag kan vandringarna vara till och med tiotals kilometer långa. I havet söker sig gösen gärna till vikar med låg salthalt och platser nära å- eller älvmynningar för att leka.
I små sjöar förflyttar sig gösen istället från övervintringsdjupsänkorna till närmaste vik. Gösen skiljer sig från gäddan genom att den nappar på betet också under lekperioden. Under lektiden är den största delen av fångsten hanar. Hanen stannar kvar för att vaka över sitt revir och hugger därför gärna på ett förbipasserande drag.
Under försäsongen för trolling skall man alltså söka sig till gösens lekplatser. Betet skall helst simma mycket nära botten.
Det är varmt vatten som gäller för trolling.
I juli får man bäst tag på gösen på öppna fjärdar i närheten av lekplatserna. Ute på fjärdarna rör vindarna om i det varma ytvattnet där gösen helst håller till. Vindens riktning ger alltså ledtrådar om det är gös man är ute efter.
Gösen uppnår största delen av sin viktökning i högsommarens varma vatten. Den äter intensivt under högsommaren men starka vindar eller svalare väder minskar aptiten. Å andra sidan är alltför varmt vatten inte heller något för gösen. Under långa och intensiva värmeböljor glider den ner i vattenlagren ofta nära språngskiktet. Med språngskikt menas den delen av vattenpelaren där varmt och kallt vatten möts.
Enligt många källor är den optimala tillväxttemperaturen för gös mellan 19-21 °C. Det är med andra ord den temperatur som gösen föredrar, under beaktande av näringsförhållandena. Termometern är vid sidan av ekolodet ett av gösfiskarens viktigaste hjälpmedel. Det är bra om man kan koncentrera fisket till ett område med varmare vatten än i luften.
Gösen tycker om nors
Gösen äter av fjärdens småfisk. Abborre, strömming, mört och nors hör till menyn. De olika bytesfiskarnas andel av gösens föda står i proportion till deras förekomst. Man finner mer nors och abborre än andra fiskarter i dens mage. Eftersom gösen är en fisk som lever i fjärdar överlappar dess vistelseområde inte mörtens. Ute på fjärdarna kan det finnas större mörtar som är för stora som föda för gösen.
En typisk storlek på bytet är 7-12 cm. De små gösarna föredrar att äta nors med mjukt skinn medan större gösfiskar kan attackera större mörtar och abborrar. Å andra sidan kan stora gösar till och med äta upp sin egen avkomma.
Var hittar man gös?
Gös ingår i fiskstammen i nästan alla sjöar i Mellansverige, lokalt i Skåne och i Norrland upp till Torne älv. Om det finns gös i sjön är det många som börjar fiska när sommarvärmen kommer. År efter år får man de bästa fångsterna på samma ställen. Gösen vandrar troget till sina gamla lekplatser och efter det till närliggande fjärdar för att söka näring.
En bra idé för dem som är på väg att trolla gös i okända vatten är att på förhand ta reda på var man har träffat på fisken under åren. Alla öppna fjärdar är inte nödvändigtvis tillhåll för gös. Orsaken kan t.ex. vara brist på fortplantningsområden.
Den som vill leta reda på gös utan att ha bakgrundskunskaper bör plocka fram ett ekolod och en karta med djupkurvor över fiskeområdet. Trots att det handlar om en fisk som finns ute på fjärdar har man ändå nytta av att lokalisera ojämna bottenformationer. Två av gösens viktiga bytesfiskar, nors och siklöja, håller gärna till i närheten av näringsrika grund och sluttningar. Med hjälp av ekolodet kan man enkelt lokalisera stora fiskstim i vars närhet man ofta träffar på gös.
Under försäsongen finns gösen fortfarande i närheten av lekplatserna och de hugger ivrigt på drag som passerar förbi. Typiska fångstplatser under försäsongen är steniga grynnor och grunda inre vikar. Efter lekperioden drar sig gösen ut på fjärdarna för att jaga siklöja, strömming och nors. Fjärdarna är vanligen som bäst i juli då vattnets temperatur är som varmast.
Man behöver ingen stor budget för att börja trolla efter gös
Att utrusta en båt för trolling går inte på mer än en eller ett par tusenlappar. Ett gammaldags sätt att fiska på är att hålla spöet med händerna. Gösens napp känns som ett motstånd i tyngden och den som håller spöet kan direkt göra ett mothugg. Man kan svinga spöet i händerna då draget får en slingrande rörelse. Det är säkert bättre än att draget rör sig jämnt framåt.
Att trolla med flera spön kräver någon form av hållare för dem. Man kommer enkelt i gång med spöhållare av plast för några hundringar. Även en nybörjare kan lätt hålla ordning på fyra spön samtidigt i båten. De flesta spöhållare kan fästas vid relingen. I båtens akter använder man ofta ett par rör av metall eller plast där man ställer upp spöna. Det bästa är att montera rören med en skruv eller en bult för att man skall kunna ändra position.
För att undvika trassel av fiskelinor är det bra att tänka igenom hur spöna ska placeras. De längsta spöna skall ställas vid relingarna och de kortare spöna vid sidorna. I de yttersta spöna monterar man drag som går på ytan och i de innersta drag som går djupt. Om man dessutom har längre lina i de yttre spöna än i de inre så har man vidtagit alla försiktighetsåtgärder för att undvika trassel av linorna.
För att hantera fyra spön skall båtföraren helst ha tillgång till rattstyrning eller en hjälpreda vid motorn. En utombordsmotor som styrs via ett styrhandtag vrids förtretligt nog fram och tillbaka när man släpper handtaget och då blir det besvärligt att rigga flera spön. Man stannar inte båten då fisken nappat. Dra jämnt så hålls fisken fast. Fisken hålls säkert kvar på kroken om det är meningen att den ska hållas kvar och samtidigt håller man de övriga dragen redo för fångst utan att de trasslar in sig i varandra.
Man trollar gös vid låg fart. Det är förstås möjligt att nå resultat även vid högre fart men de som har stor erfarenhet av att trolla gös föredrar en lägre hastighet. Många påstår att fångst av stora gösar förutsätter trolling vid låg hastighet, små fångas däremot även vid högre hastighet. När man överväger rätt hastighet för trolling bör man beakta hur betena rör sig eftersom t.ex. wobblers av olika märken uppvisar skillnader mellan optimala hastigheter vid trolling. De som tävlar i trolling använder bara wobblers av samma märke eftersom man då har kontroll över hur alla wobblers fungerar. Det är ingen bra idé att blanda wobblers som fungerar vid låga trollinghastigheter med wobblers som passar för höga hastigheter.
Färg och storlek är viktiga egenskaper för beten som används för gös.
Bland kända märken av wobblers kan man nämna Jesse, Husky från Rapala och Magnum. Men det finns många andra wobblers som används lokalt och som är favoriter bland tävlingsfiskare.
Storleken torde vara en av de viktigaste egenskaperna hos ett bra gösdrag. Även om den är en rovfisk slukar den enligt forskningen inte särskilt stora munsbitar. Nors, strömming, siklöja och andra av gösens typiska bytesfiskar är i omkring 10 cm långa.
Färgerna på gösdragen är ofta grälla. Gul och orange på ryggen med silverfärgade sidor. Till havs använder man mycket blå färger vid sidan av signalfärgerna. Många som trollar gös har kunnat notera att gösen har en oförklarlig tendens att börja föredra en viss färg. Å andra sidan får man betydligt fler napp med drag med t.ex. gul rygg än med andra färger. Kanske det handlar om förändrade dagsljusförhållanden. En bra taktik för t.ex. fyra spön är att binda olika färger vid varje spö. När man vet vilken färg som ger napp byter man till samma färg på alla spön.
De flesta wobblers med små hakskedar går bara ner till 1-3 meters djup. Wobblers med trappformade skedar går aningen djupare. Linans tjocklek påverkar i betydande grad hur djupt draget går. Med tunna linor når man djupare än med tjocka. Vid trolling måste dock linans tjocklek vara minst 0,30 mm för annars kan bottennappen fresta för hårt på innehållet i draglådan.
Här en bild av ett "modernt" viktdrag. En jiggwobbler är ett tungt kastdrag som kan användas också som ett viktdrag.
Viktdrag
Ett viktdrag är ett drag som påminner om en cirka 30-50 g tung balanspirk som har en tregrenad krok i magen och i änden. Till de flesta modellerna hör en propeller av plast eller metall som roterar när draget dras genom vattnet. Propellern skapar vibrationer i vattnet som fisken känner av med sina sidolinjeorgan. Viktdraget fungerar så bra för gösen att vissa sportfiskare använder bara dem vid trolling av gös.
Viktdrag användes redan för decennier sedan. Man fäste ett eller flera viktdrag till en lina som hölls i en handvevad rulle. Som huvudlina använde man en tjock lina och i den band man fast en 50-80 cm lång tafs av tunnare lina där viktdraget sedan bands fast i. I den sista tafsen hade man för vana att hålla wobblern för att skapa lite lyftkraft. Mellanrummet mellan dragen var 3-6 meter. På detta sätt gled betena fram på olika djup och kammade noggrant igenom olika djup.
Man vevade in viktdragets harpa för hand. På båtens reling hade man monterat en bräda av trä där viktdragen lades upp i ordning enligt hur de togs upp ur vattnet. Linan samlades upp på båtens botten eller i ett kärl. Det fanns risk för ett rejält trassel av linorna med denna teknik men med erfarenhet och skicklighet fick man tillbaka linan i vattnet utan problem.
Viktdragen försvarar sin plats även idag. De fungerar utmärkt i stället för djupparavaner även om de inte tar ner draget lika djupt. Å andra sidan fiskar man med viktdraget vilket inte djupparavanen gör.
